nobodyhome

En äldre herre sa en gång till mig i min barndom:
Det är inte lätt i livet, och folk visar inte längre respekt för varandra, han sa att jag
inte skulle tro jag var ensam i livet. Det finns alltid någon som lyssnar, det finns
alltid någon som bryr sig. Jag skulle ta hand om mig själv och mina nära o kära.
jag skulle respektera dom äldre och vara artig. Jag skulle hålla huvudetet högt och
alltid ifrågesätta allt som jag inte höll med om. Jag var tydligen för ung just då att
förstå allt ont som kommer drabba mig i min uppväxt och jag kanske aldrig skulle
bli redo att möta livets hårda prövningar. Jag var tydligen ung o dum, och förhoppnings
vis skulle jag växa upp och bli människa. Jag såg saker ur ett barns ögon, och
jag var tvungen att visa uppmuntran och kärlek mot min omgivning...


Under denna monolog som nu riktades till mig av denna ensamme äldre
mannen så hade jag bara en fras i mitt huvud som gick i repris...
 "vissa borde fan ha på käften..."