nobodyhome

Nej Carl-Henrik!! Det är inte ett skepp du ser, det är en jordgubbe

Och alla vi som vanligen satt och åt flingor i solen blev vi som satt ner och drog oss i håret
Den minsta av ungarna räckte på sin hand och slungade iväg en sten mot den äldre
Den äldre svarade med att gråta en skvett, aldrig förr hade staden varit så tyst som den var just då
Och vart man en såg så ville ingen osynlig bli sedd
Kanske att katten var försenad och kanske var det just därför man åt potatis så här tidigt
men jag ville alltid vara den som satt i mitten
för då kunde man lätt lyssna på vad som försegick på vinden, där det alltid var kallt och grått
som i en tavla av någon som varit deppig, svamparna hjälpte inte till
men han målade ändå, för  det var hans liv, det var han som bestämmde
och aldrig för hade man smakat en sådan pastej i köket, alla hade stora ögon när dom
sammlades runt hhenne som hungriga gamar
 lätt att det blir tungt... men jag blickade mot dörren och där väntade han som jag såg upp til
men tv bilden var för suddig..

Nu skrev jag bara massa saker som flög in i huvudet på en o samma gång
jag vet inte vad något betyder.. och jag tänkter inte förstå det heller
jag skrev utan att tänka och det var skönt.

God Såsgång på er allihop!