nobodyhome

Besökte Göteborg i helgen och det var lyckad så det
skrek om det, fick väldigt lite gjort och det var tanken
med hela resan också. När klockan ringde och det
var dags att kliva upp i söndags morse så visste jag
att detta skulle bli den längsta hemresa jag gjort på
flera.. månader...
Men jag och min vapendragare Ozzy Orvar lyckas ändå
få oss ut på gatorna i den kalla staden som trots sin
storlek verkade näst intill öde, och vi lyckades även lokalisera
oss till en buss som tog oss mot centrum. Detta var
väldigt häpnandsväckande eftersom vi båda var mer lika
två vandrande vodka flaskor än två unga grabbar. Efter
att fått äta lite mat Lyxhaket Brukger king så är det bara
att vänta på tåget ska ta oss mot våra egna sängar, en
dusch , en tv och vila. I våra huvuden ekar trumsolon och
skrikande apor som vägrar vara tysta. Vi har ont överallt
på kropparna, men det vet vi alla är ett täcken på att man
haft det roligt. Men en sak gör extra ont och gjorde det
sen vi lämnade Ground Zero , dvs det huset som festen hölls
i, min fot.. Min högra fot gör mer än ont och jag får små rysningar
i kroppen när jag nästan övertalar mig själv att jag fått
nån infektion i ett sår eller nått och att jag nu måste såga av
foten så fort jag kommer hem innan det sprider sig till benet.
Så jag sköljs ner av ett lugn när jag väl ser att vi får sittplats
på tåget. och smärtan i foten glöms bort. Efter lite snack och
skratt så somnar Ozzy Orvar in i koma, något jag själv inte lyckas
göra på tåg, är alldeles för rädd att vakna upp och märka
att någon snott min lever (inte för den är så brukbar längre)
men inget jag vill riskera. Efter 3 timmar så anländer tåget till Örebro
(sveriges hjärta) och vi kliver av, redan vid första steget på pärongen
så hugger det till i foten och jag nästan haltar, min rädsla dyker upp
igen likt en ovälkommen rysk torped. inte kan jag heller skynda mig hem
jag måste handla mat och nödvändigheter först, innan affärer stänger,
och mycke för min lathet att bara komma hem och självdö resten av
kvällen. Efter handladet är klart och jag äntligen får sätta galopp mot
min efterlängtande lägenhet så känns det som min känga fylls med
blod och jag haltar hem som en krigsskadad man som äntligen
ska få träffa sin familj. Jag slänger mig in gneom dörren och lägger
ifrån mig allt som händerna bär , sen tar jag av skon och en helt
blå slagen fot, förstår itne vart smärtan kom ifrån, tills jag tittar ner i skon
och ser något som inte brukar ligga där. Jag vänder skon upp o ner och
ut ramlar ett rätt tjockt slivrigt armband ut, ett sånt där töjbart man har
runt armen och som liknar ett klockarmband fast utan en klocka på.
Detta monster till smycke har jag gått runt med och våndas över, hur
kunde jag inte märka att jag hade något sånt stort i skon?? vems är
armbandet? varför la nån armbandet i min sko? många frågor fyllde
mitt huvud men istället för att ringa runt och ta reda på saker och ting
så drack jag Cola istället och slängde mig mot min säng.

Idag känner jag fortfarande av helgens bravader och tanken att man inte
är 18 längre slår mig gång på gång. Men jag vägrar att acceptera detta, så
jag tar mig en till vilo dag sen så blir det full fart igen.

Det känns som att saker och stuff kan bli rätt bra ibland. och jag har fått
nytt hopp med livet igen. Inte är det tack vare nya Robinson, inte heller
för att grannen slutat med sin slagborg varje morgon kl 8, inte heller är
det för att vill gå på bio och råkar ha ett pressentkort till sånt. och nej inte är
det för att jag hitta en 50 lapp i några jeans jag inte använt på 2 år. nej
detta nya ljus i mitt liv är pga något helt annat..