nobodyhome

I fredags var jag och fikade med en god vän, under fikandets
gång så avslöjade hon att hon sett en ny slags "remake" av
en klassisk zombie film som kallas "day of the dead" , eftersom
jag litar på min vän och vet henne film smak inte är helt usel
så tänkte jag lyda hennes råd och se filmen. Eftersom jag starkt
gillade remaken av en liknande film "dawn of the dead" från 2006.
så tänkte jag att detta kunde bli roligt, dock så var det inte samma
team bakom den här filmen som nu diskuterades. Så hur som haver
så fixade jag filmen på lördagen och tog mig en så kallad "koll" och
gosse va jag upplevde många känslor under filmen. Mest så ville
jag ta min mobil ,ringa upp min kamrat och fråga vad hon egentligen
tänkte på när hon rekommendera något så otroligt dåligt som denna
film.. Kort o gott så var filmen enligt mig usel, mer än usel, bland det
sämsta jag sätt på länge till o med, inte alls samma charm som
den tidigare nämnda filmen. Men detta inlägg ska inte vara någon
slags recension av nån film alls, nej nej. det jag ska skriva om är vad som
hände efteråt.
Ibland när jag ser filmer eller är med om saker så gör jag som så många
andra och drömmer om dessa saker, så när jag väl gick o la mig denna
lördag så drömde jag så klart om Zombies, och för att hela drömmen
skulle få mer effekt så var det zombies som tog över staden där jag bor
(Örebro) och de flesta av mina vänner o bekanta var med i drömmen på
olika sätt. Eftersom jag inte vill folk ska tro jag önskar att dom ska bli
zombies eller att dom ska mördas av de levande döda så har jag bytt ut
namnen på folket så ingen ska känna sig träffad eller sårad... Jag väljer
även att ge de flesta i drömmen mer "amerikanska" namn, så det hela får
mer en B-skräckis känsla, vilket jag fick när jag väl sussade.

Enjoy!


The dream:
Kl ringde och som vanligt vaknade jag knappt av den rätt låga sången
som jag valt som väckningslåt  , Men jag hasade mig upp ur sängen
efter att ha legat ett bra tag och dragit mig. Det ringer i telefonen och
som vanligt är det Bill som undrar ifall jag ska med o fika, jag svarar
att jag måste vakna till och frågar även om flera ska fika tillsammans
med Bill o mig, efter lite chattande så hänger även Clark och Denni
me på fikan. Jag går runt i lägenheten med en skum känsla i magen
något står inte riktigt rätt till och när jag tittar ut genom fönstret så är
utsikten mer öde än vad det brukar vara. Jag tar mig en dusch och
fixar till håret lite halv slarvigt, känns som en sån dag man inte orkar
anstränga sig något speciellt. Hög musik spelas nu från min dator medans
jag letar kläder att ta på mig, då hör jag plötsligt en duns från våningen
ovanför min, jag sänker ljudet och förösker lyssna vad som händer, det
låter som grannen över mig bråkar med nån, kanske är det kärleks gnabb
som är på gång, så jag höjer volymen lite mera för att slippa höra detta
tumult. Jag drar på mig jackan och sätter i hörlurarna i öronen, sätter
sen på Mp3n och en bra låt och ska röra mig till bussen. jag tar upp
mobilen för att se hur jag ligger till tidsmässigt och ser att jag fått ett sms
av Carol.
"vart är du?? ring mig!!!!"
jag orkar inte svara under tiden som jag går till bussen, tänker att jag ringer
eller smsar tillbaka senare under dagen. Jag ser inga människor på den lilla
rutten som leder till busshållsplatsen och jag börjar tycka det verkar lite lustigt.
Knappt några bilar åker på vägen heller, men plötligt så kommer två bilar i en
otorligt hög fart, antagligen reält mera än 50/km i timmen. Jag svär lite över
att vem som helst kan tydligen få körkort nu förtiden, och jag kommer på mig
själv hur grinig jag låter. Bussen kommer som planerat och jag åker upp på
stan, nästan halvsovandes så hör jag hur folk hostar på bussen, tror att
snart så bryter än ny influensa ut ,så jag vänder mig ut mot fönstret och höjer lite
på mp3n så jag ska slippa höra detta oljud. När jag väl kommit upp på stan
så möter jag folket och vi går till fiket, men när vi väl kommer dit är det nästan
läskigt öde, detta är skumt eftersom det ändå brukar vara minst en person på
detta fik hela tiden. Men inte ens personalen går att finna.
Bill tittar bakom disken och rycker på axlarna, jag går bakom till köket och kollar
men ingen finns att finna där. Clark föreslår ett annat fik men jag och bill börjar ana
att något inte står rätt till. Jag tar upp telefonen när jag märker att det vibrerar i fickan
på mig. jag svarar men får ingen respons, någon på andra sidan verkar springa
och jag hör bara en andfodd röst som försöker bilda ord. sen bryts samtalet. Nu
har även resten av "gänget" tagit upp sina telefoner och svarar när folk ringer. Men
liknande saker händer för dom. Jag tittar ut på parkeringsplatsen utanför fiket och
ser då nån springa tvärs över i full fart och nästan ramlar omkull , och jag ser att
ansiktet ser sargat ut ,som att någon har rivit personen riktigt illa, jag säger till
mina vänner att kolla men personen försvinner nästan lika fort som han dök upp.
Jag börjar förska ringa folk men får ingen täcknig längre och det gäller de övriga med.
Vi bestämmer oss för att gå ifrån fiket och hitta folk, men när vi väl kommer ut igen
så är det lika öde som det var hemma hos mig samma morgon. Runt ett hörn så ser
jag någon sitta, och det låter som nån gråter, vi springer dit för att se vad som hänt
och på backen sitter en kvinna med ett knyte i handen, hon nästan skriker av gråt och
vi försöker lugna henne, men hon erkänner knappt vår närvaro. Jag slänger ett öga
mot knytet hon håller i sin famn och ser det är en filt vars färg ser mörk fläckig ut.
Jag funderar vad det kan vara och om det är anlendingen till varför kvinnan är så hysterisk
som hon är. Denni lägger armen om kvinnan men hon skriker vidare och Denni
kollar på knytet och lyfter lite på den smutsiga filten, plötsligt ramlar hon nästan omkull
på trottoaren , man ser skräcken i ögonen och rätt som det är så spyr hon , nu kan jag
inte hålla mig så jag kollar oxå vad som finns gömt i filten och jag rycks av mig själv
flera steg tillbaka. Känner hur det börjar röra sig i magen , jag spyr inte men det
är inte långt i från. Bill och Clark ser på oss med förvirrade ögon och jag hindrar dom
från att även dom kolla efter vad jag nyss såg. Vi märker att vi inte får någon respons
av kvinnan och Denni har satt sig ner och börjat gråta över chocken om vad hon nyss
såg. Jag föreslår att vi ska ta den främmande kvinnan till sjukhuset eller hitta någon
som kan hjälpa oss, eftersom telefonerna inte fungerar börjar vi ropa på hjälp. Jag
hör hur någon svarar oss och jag springer mot rösten, bakom ett hörn står Andrew med
ett djupt sår i pannan, jag frågar vad som hänt och han berättar att en kille rånade honom.
Tydligen så var rånaren upprörd och hade slagit Andrew först i nacken sen i huvudet med
en stor pinne sen tagit hans bil och kört iväg. Andrews hus nyckel satt på samma nyckel
knippa som bilens nyckel så han kunde inte ta sig hem, nu gick han runt o letade efter
någon som kunde hjälpa honom. han var virrig men jag märkte han inte var helt borta.
HAn frågade vad vi höll på med och jag tittade åt hållet jag nyss kom ifrån, sen så
berättar jag om kvinnan och om vad som låg i knytet. Andrew tittar på mig med stora
ögon och glömmer nästan bort sin egen smärta, han ser frågande på mig och jag
nickar, jag drev inte med honom...
Vi tar oss tillbaka till de andra och Andrew sätter sig när vi trotoarkanten. då hör vi
ett avgrundsvrål inte långt från där vi sitter, alla reagerar utom kvinnan som fortfarande
gråter så hon knappt kan andas, dock itne lika hysteriskt längre.
Vi kolalr på varandra och hör vrålet igen. Det isar i kroppen på mig eftersom det inte
låter som något jag hört förut. Vi hör hur någon springer bara en bit ifrån oss och
plötsligt ser vi en kille och en tjej i 20 års åldern med blodiga kläder. när dom väl
ser oss så börjar dom skrika och vänder sig om och springer åt andra hållet. Vi
förstår inget och kollar efter dom, dom srpinger över vägen och innan någon av oss
hinner ens öppna munnen så blir båda två överkörda av tre bilar som kör utan att
ens bromsa in, först hör vi ena kroppen studsa mot motorhuven sen mot marken
och inte långt därefter så hör vi nästa duns. Vi blir stela och ser dessa kroppar ligga
utspridda över vägen. Vi kollar sen på varandra och bestämmer oss för att försöka
hitta nån som kan hjälpa oss. Vi tar kvinnan med oss och beger oss genom den lilla
staden...
------------------------------------------------

Nu är det sent så jag måste sova, men drömmen är inte slut än.

och ja just det,
Marsipan är gott, men inte om man äter det för mycket på en gång.

Fridens liljor på er